lördag, februari 24, 2018

Kvällens drink ...

.. blir en varm glögg gjord på Muddusgrund med lingon, tranbär, blåbär och gin.

Muggarna ett par fula souvenirer från en resa 2014. Men de funkar och håller glöggen varm länge.

*****

Vi hann ...

.. också med en minitur ut på de arktiska vidderna. Det bet lite i kinderna, som det ska göra. Rödrosiga kom vi hem till fika med god äpplesockerkaka.

Då beslutade vi oss också för att ta ledigt resten av dagen. Ja, egentligen bara jag, som är middagsbefriad. Jag kan sjunka ner i soffan med en bok, efter duschen.

Jag läser Jan Guillous 1968. Mera faktabok än skönlitteratur. Den senaste i hans 1900-talsserie. Den har en starkt dokumentär prägel. Bra som påminnelse om närhistoria. 1968 tog jag studenten. Det var oro i världen och i Europa. Precis som nu.

I radion P2 och Klingan. För de som vill höra bättre musik än Mello. Om du vågar.

*****

Sådär'ja.

Nu är det snart bara att ställa ut loungegrupperna.

Endast 30 kvadrat kvar att skotta från altanen.

Det går undan.


*****

Natten blev ...

.. kall. Inte för att vi märkte det under dunbolstren (Nåja - syntettäckena, då.), men på morgonen hade termometern dalat till 27 minusgrader!

Vi, som litat någorlunda på SMHI och planerat efter deras utsagor för helgen, som sagt 15-20.

Att skotta altanen känns inte så aktuellt.

Det får bli något annat istället. Elda i kaminen, kanske.

*****

fredag, februari 23, 2018

Bistro Rånlandet ...

.. serverade ikväll en varsamt stekt ramslökstorsk, med mandelpotatis, rostad svartkål och frasig bacon.  En sötsur sås därtill.

Och vinet: La Gascogne par Alain Brumont, Gros Manseng Sauvignon blanc. Ett av våra favoriter.

Jo. Det var gott.

*****

Välsignad vare ...

.. denna vinter. Vilken förmån det är att få njuta den. Gott om snö. Krispig luft. Bländande solljus.

Tänk att vi fått en sådan, efter den usla inledningen i november. Allt är förlåtet.

Nu börjar vintern på allvar, med skidutflykter, kaffetermos, apelsinskalande på en solig klippa.

Beklagar alla ni, som inte får uppleva detta.

Livskvalitet.

*****

När vi ...

.. kommer ut till stugan, står tulpanerna från förra helgen och hälsar oss välkomna.

I givakt.

*****

torsdag, februari 22, 2018

Full rulle II

Hemma i huset är det också aktiviteter. Bostadsrättsföreningen har sagt tack och hej till ComHem. Nu installeras nytt bredbandsnät i huset. Det hörs. Ibland tror man att man befinner sig i ett stenbrott, om nu stenbrott låter så illa.

Det borras i betongen. Med rejäla grejer. Telia drar ett nytt nät, och ny teknik kräver tydligen mer kringelikrokar än det gamla nätet.

Nåja - det blir nog bra. Jag är inte så nöjd med ComHem. Telia blir faktiskt billigare.

Två ovanligt sociala unga killar, berättar villigt om vad de gör. Vill gärna visa och förklara. Skämtar och skojar.
- Jodu. Nu ser vi snart in i ditt badrum.
De borrar precis i gränsen mellan badrummet och trapphuset.
 - Tur att jag har duschat redan efter träningen, sa jag.
Vi pratades vid en stund då jag gav mig iväg till gymet på morgonen. De önskade mig lycka till.

När jag kom tillbaka kunde jag inte låta bli att kommentera.
 - Va!? Har ni inte hunnit längre?
 - Nej, det är en del att fundera över, sa den ene av grabbarna.
 - Jamen, då förstår jag att det tar tid, sa jag.
De skrattar.
 - Du, sa den ene åt sin kollega. Kanske vi ska leta fram en ännu större slagborr. Så det låter lite mer. Då kanske gubben blir tyst, säger han och nickar åt mitt håll.
 - Hm, sa jag. Nu går jag hem och funderar på ett svar. 

*****

Full rulle I

På väg hem från lunchen tar jag en extra sväng ner mot Södra hamnen. Och jag har helt missat att de holländska långloppsmästerskapen börjar idag. Damerna har tydligen snart sitt lopp klart. 8 mil har de kört. Herrarna startar precis när jag kommer ner på isen. De ska köra 10 mil!

Jag funderar hur de klarar sig. Det är minus 20 grader. Visserligen sol. Det biter riktigt i kinderna när jag vänder mig mot den lilla vind som dock finns där. Har man den i ryggen är det riktigt skönt, för solen värmer. Men, men ... Skridskoåkarna måste ju åka i motvind ibland, även om banan slingrar sig lite hit och dit.

Inte så mycket folk som tittar på. Men det är ju vanlig vardag, så det är nog inte så konstigt. Mer blir det förstås i helgen, då fler lopp ska köras. Dessutom ska det bli lite mildare.

Förra året var det plusgrader och regn. Det här är behagligare. Vi pratar om det, en lumparkompis och jag. Han känner igen mig. Jag känner igen honom.
 - Och ändå är det 50 år sedan vi muckade, säger han.
En bra stund blir vi stående och pratar om livet och om tävlingarna. Han har själv jobbat inom kommunens fritidsförvaltning och har en del före detta kolleger här, som hjälper till med arrangemangen.

Jag är inte riktigt klädd för att stanna särskilt länge. Jag skulle ju bara ut och äta lunch. Jovisst - jag har långkalsingar i merinoull, så det duger rätt långt. Men hade jag haft täckbyxorna på så hade jag stanna längre i solen.

Heja Holland!
Heja Luleå!



Än så länge får prispallen bara göra tjänst som fikabord.
















*****

onsdag, februari 21, 2018

tisdag, februari 20, 2018

Skräck och fasa, eller

Idag har äldrevården i Värmland snurrat runt i etern. Det gäller robotar.

Där har man, eller vill man, på äldreboenden börja använda en robot som duschar åldringarna. Och det möter ett väldigt rabalder.
 - Va!? Ska en robot duscha mig. Näääe!

Men snälla ... Vad är en robot? Förmodligen skulle de som kommit upp i åren tycka att det vore rätt skönt att slippa ha en människa eller två i badrummet, när man ska rengöra sin lekamen. Att få gå in i den inrättning, som enligt beskrivningen låter som en form av bubbelbadkar med vattenmunstycken som kan komma åt alla skrymslen på kroppen. En duschkabin som ger helkroppsdusch, alltså. Utmärkt. Kanske kan man sitta i en skön stol och låta sig "besprutas". Idealiskt.

Så tänk efter lite. Vad skulle du välja?

Jag vet inte, men när man säger robot, så verkar de flesta tro att det är den här som ska ta hand om dig.
Bild från Pixabay.com

Själv ställer jag in min kaffemugg i diskroboten. Härligt, tycker jag.
*****

Tack för dansen - men nejtack

Vaknade kl 03.23 ur en dröm. Den var rätt kul, om jag kommer ihåg rätt. Men vad den handlade om har jag inte en aning. På drömmars vis, vill de oftast inte ut i offentligheten. Det är synd. Jag skulle ha mycket stoff till häftiga berättelser.

Denna förmåga är förvärvad, vilket är lite trist. Här travas paradoxerna på varandra. Men anledningen till mitt "drömliv" (som jag egentligen har, om man bortser från det som sker nattetid), är den medicin jag äter för mitt livliga hjärta. Bipacksedeln berättar om biverkningar. Jag känner inga sådana. Men så var det det där med drömmarna. Jo - mardrömmar kan man råka ut för. Det står inget om roliga, fantasirika diton. Det är den kategorin jag har.

Klockan 03.23.37 känner jag, förutom att jag är vaken, att hjärtat dansar polska, eller var det mazurka i bröstet. Det dansar inte speciellt bra. Rytmen är totalt bortstoppad någon annastans i kroppen. Arytmi. Grrr.

Det var längesedan jag hade det, men symptomen känns igen. Trevligt är det inte. Men heller inte särskilt farligt, enligt flera läkare. Det beror på att hjärtat i grunden är friskt. Inga fel på klaffar, eller kärl. Inget vatten i hjärtsäcken. Jag visste inte ens att man har en hjärtsäck. Inte heller förstorat hjärta.

Men i vilket fall. När arytmin inträffar är det väldigt obehagligt. Jag går upp och tar en tablett till av den medicin jag får dubblera om det behövs. Så småningom somnar jag om, även om hjärtat fortsätter sitt disco. Men om jag ligger på ett speciellt sätt känns det inte så mycket.

Morgon. Väckarklocka. Frukost. Ingen förbättring. Ska jag åka in, eller? Jag tar ytterligare en tablett. Inget resultat. Benke åker till jobbet. Jag går och lägger mig på soffan och läser DN för att skingra tankarna. Dåsar bort en stund. Sedan vaknar jag och tänker att jag måste ju i alla fall duscha.

Kvart över nio messar B för att höra hur jag mår. Jag står mitt i rakningen. Och jippieeeeee. Två minuter tidigare gick hjärtat och satte sig på sin plats igen, som den panelhöna det kan fortsätta att vara. Allt normalt. Det känns omedelbart. Benke lugnas och säger att han då kan gå till gymet. (Han får göra så'nt på arbetstid. Gratis!)

Nu satte jag mig vid datorn. Klockan är 10 ungefär. Puls 64. Regelbunden.

Till hjärtat säger jag:  - Bjud inte upp någon fler gång, tack. Jag dansar inte med vem som helst.

*****

måndag, februari 19, 2018

Blåmåndag

När en av mina syrror pensionerades tillsammans med sin sambo, kunde de inte riktigt inse att de var lediga. De är båtmänniskor. En stor mahognykryssare är deras stuga. Elva meter lång och vacker. Hemmahamn i Mälaren.

Under sina verksamma år ägnades helgerna åt utflykter på havet, förstås. Semesterperioderna likaså. Men mönstret hängde i ett bra tag, även sedan de gått hem från jobbet för gott. Ända tills ...
 - Men herregud! Vi kan ju åka ut på tisdag om vädret är bra.
 - Jovisst. Att vi inte har tänkt på det.

Fem glada herrar från Pensionsmyndigheten
hade öppnat rådgivningsbyrå i hamnen.
Idag är det måndag, och jag har nog vant mig med att kunna göra vad jag vill, när andra går till jobbet. Är vädret bra, så blir det oftast någon utflykt. Idag till fots. Och som vanligt ut på isen. Dessa underbara vidder. Eftersom även Benke är arbetsfri på måndagar tog vi långa steget före och travade iväg i solskenet till den närmsta ön. Gråsjälören var en gång bebyggd med både "societetshus", badanläggning och dansbana. Numera är den utflyktsmål i stort sett bara på vintrarna. Det finns kafé ibland. Öppet när flaggan är i topp. Det ser man från stan, och det gäller alla helger, men periodvis också vanliga vardagar i sport- och påsklovstider.

Skrinnare utrustar sig.
Några försöker bärga middagen
Mycket folk. Det är skrinnare och skidåkare. Många åker spark. Sådana finns att låna. Det är bara att ta en ledig på någon av Sparkeringsplatserna, som finns lite här och där kring centrala stan. Mycket populärt bland utländska turister, som inte riktigt har tekniken inne. Det syns. Sydsvenska dialekter hördes också bland skrinnarna. Det är ju sportlov för vissa delar av landet. Här gäller lov först i vecka 10. Till kommande helg börjar de holländska skridskomästerskapen (Jo, de går här i Luleå, numera.). Då lär det vara svårt att få plats ute på ön, om vädret är fint.

Solen värmde skönt i de tio minusgraderna, men det var lite värre när vi vände tillbaka mot stan igen. Det var kall, mycket kall, men svag vind. Det sved rätt ordentligt om kinderna. Röda som äpplen var vi, när vi så småningom kom hem till lunchen. Åtta kilometer visar stegräknaren. Det hade kunnat bli betydligt längre. Vi gick ju bara halva den upplogade banan.

Det var ju ändå bara måndag.

Vi hade tyvärr ingen skaffning med oss. Det såg annars väldigt trevligt ut för husse och vovve.
Långt därborta till höger om domkyrkan, ligger hemmet.


*****
Här kan du läsa mer om Gråsjälören.
Läs om de holländska skridskotävlingarna.

söndag, februari 18, 2018

Dessa söndagskvällar

Inte är det bra för hälsan. Det är Rapport. Det är Så ska det låta. Och Bron.

Därefter kommer Hard sun, följt av Akuten.

Inte nyttigt. Men ...

*****

Solen försöker

Jojo. När det börjar bli dags att avsluta helgvistelsen på Rånlandet, så börjar solen kämpa sig igenom gråskan.

Vi har lite utejobb att fixa, innan vi tar en vända till fots ner till havet och vidare genom skogen till grannområdet. "Fienden" som vi kallar dem som har stugor där. Och de kallar oss detsamma.

Det är en, sedan mycket gammalt, schism gällande en vägdragning, som skapat uttrycket. Numera bilagd. Fredlig samexistens råder.

Snart blir det ettkaffe.

Solen skiner.


Välplogat i fiendeland
*****

lördag, februari 17, 2018

Världens tråkigaste

Det finns en typ av väder som jag ogillar mer än många andra. Det vädret har vi haft i flera dagar nu.

Konstigt nog är det högtryck. Det förknippar jag med sol och blå himmel. Men det här; tröstlöst grått, grått, vindstilla och, nämnde jag det ... grått.
Inget händer. Fullständig stiltje. Så trist.

På eftermiddagen tar vi i alla fall en liten promenad. Trodde vi, tills vi upptäckte ett äventyrligt spår, som grenade iväg över plogkarmen och ner genom skogen.

Det ska dras bredband i området och en grävmaskin hade körts rakt in i vildmarken. Vår äventyrslust väcktes och vi drog iväg efter spåret utan att veta vart det skulle bära iväg. Men det blev en rejäl runda i tyst, snöttyngd skog, innan vi plötsligt hamnade på en väg vi kände igen och kunde vända åter mot hemmet.

Dagens motion avklarad. Nu gäller det att klara dagens rätt, det vill säga middagen.

Det är bara att ställa sig i köksregionen och skapa.

Vi får se vad det blir.

Innan vi lurades iväg på villospår.

*****

Sådär'ja

Nu är det bara 80 cm kvar ner till altangolvet. Undrar om det blir klart till påsk. Annars får vi sitta i snön. Det går det också.

Men nu ser vi i alla fall ut från köksfönstret. Alltid något.

*****

fredag, februari 16, 2018

Allt går igen

Ligger på soffan och filosoferar. Tittar ut över rummet och inser att det är snyggt.

Och att det är en del furu, som så många hatar, bryr jag mig inte om.

Den nyligen avslutade Stockholm furniture and light fair visar att furu och andra träsorter är på stark väg tillbaka.

Tji fick ni!

*****
Länk till mässan.

Å'så var'e ...

.. takskottning igen. Det är rätt kul.

*****

torsdag, februari 15, 2018

Vernissage

Galleri Bodin har bestämt sig för att ikväll ha vernissage. Bakgrunden är en trevlig förfrågan, som kom via Messenger härom kvällen.

En bråkdel av arkivet
En ung dam hade läst min blogg och sett att jag besökt en by, där hon har sitt ursprung. Jag och mina föräldrar besökte denna väglösa by 1961. Hon undrade om jag hade fler bilder därifrån. Jag lovade att leta i "arkivet". Och jag har många sådana.

 Jösses vad mycket bilder det finns lagrade i lådor och album. Tror knappast de är färre än vad som nu finns i datorn, mobilen och på andra digitala lagerplatser.

Jag började det idoga arbetet. Och tiden flyger förstås iväg. Timmar gick. Där hittar jag foton på händelser och människor som jag mer eller mindre glömt bort. 70- och 80-talet är ju trots allt en bit bort, hur hemskt det än låter.

Så nu öppnar jag utställningen.

Förmodligen är detta en bild på en mormor i Tuolpukka

Bloggaren i juletid för 25 år sedan. En av New Yorkjularna på Park Avenue.


Blivande bloggare på pakethållaren.
Stolt moder och fader på gården i Kiruna.
Pappa var duktig på blyertsteckning.




















Tyvärr har jag inte lyckats hitta några fler bilder från Tuolpukka. Än!

 *****