Det här var 1953. Sommar. Vi besökte moster Bojan och morbror Jean. Vi bodde i Kiruna. De bodde på Bergnäset utanför Luleå och hade "trädgård", eller åtminstone rabatter vid den ena husgaveln. Det var där hon kom på mig, mamma. En fyraårig lintott i kortbyxor går runt i blomrabatten och klappar humlor.
Trots min låga ålder minns jag det så väl. Hur fina jag tyckte de där "flugorna" var. Jag hade väl inte en tanke på att man kanske inte skulle klappa humlor. De mjuka, ludna djuren inbjöd förstås till det. Inte heller verkade de ha något emot det. Det var nog det också mamma insåg, och lät mig hållas.
Sedan dess har många intressen kommit och farit. Men nyfikenheten på natur kanske grundades där i mosters rabatt. Det blev blommor, det blev stenar, det blev fåglar och så småningom allt som handlade om natur.
Humlorna har följt mig hela livet. En nyutkommen bok om de fina djuren damp ner i min brevlåda idag. Dags att börja plugga. Och jag kommer definitivt aldrig att sluta klappa dem.
Prova du också!
*****
5 kommentarer:
Åhhh vad fin berättelse.
Måste fråga min Eddy hur länge han gillat just humlor. För han är som du humlornas vän. Haha tonen när han pratar om dem är hjärtlig.
Kram
/Susanne
Har fått för mig att de bränns. Fel alltså?
Suzesan: Fina djur.
Maja: Givetvis finns det gränser för hur man får behandla dem. Men en klapp på ryggen, eller att låta dem vila i handen är det ingen som misstycker till. Jag har en enda gång fått ett lätt sting. Men det är som att komma för nära en brännässla ungefär.
Så fint! Själv sitter jag mest och surrar med dem när de far runt i min sommarrabatt vid ytterdörren. Det har blivit min nya favoritplats, trappan vid rabatten och alla humlor och bin. Fast jag har aldrig provat att klappa dem, det kanske räcker att mata dem och surra lite. : )
Maja, jag läste nyss att de har en liten gadd, men den har inga hullingar och det känns mest som om det bränns till lite när de sticker. Dessutom sticker de bara när de är väldigt stressade, så det ska tydligen rätt mycket till för att de ska sticka.
Skicka en kommentar