lördag, juli 14, 2012

Från det ena till det andra

Jaha - Så var det med det! 
Luleå skärgård är svårnavigerad. Grund och sandrevlar ställer stora krav på den som ska navigera rätt och riktigt. Det gör också att det blir lite väderkänsligt för stora båtar, som ska tränga in i smala sund och till bryggor.

Tidigt denna morgon får vi meddelande om att eftermiddagsbåten kommer att vara inställd. Vädret vill att det blir så. Kuling. Det var inte vad vi planerat.

Det blev lite panik i lägret, eftersom vi hade sovit lite längre. Vår båt skulle ju inte lämna ön förrän kvart i fyra i eftermiddag. Nu fick vi andra order.
- Båten som kommer nu kvart över tio måste ni ta. 
Vi fick brådstörtat packa och städa. Disken från igår var heller inte fixad. Någon frukost hann vi inte med.

Ett fantastiskt teamwork drog igång. Som virvelvindar packades det (Jösses vad man kan sprida ut sig under några dygn.), diskades, borstades tänder, sopades golv och vaskades. Stugvärden körde fram en bagagekärra och vi låste stugan och gav oss iväg mot bryggan precis när Eskil (båten heter så) kom in i vår vik.
En lugnande kör

Det blev en gungig hemfärd med ideliga brottsjöar mot skrovet. Det dunsade och small och att dricka kaffe var inte tal om, mer än vid de tillfällen då båten kom i lä från någon ö, och kaffekopparna slutade glida omkring på borden. Sommarkyrkan hade sin ungdomskör ombord. De skulle hålla konsert på en av öarna idag, men se det blev inget av. Den ön var fullständigt oangöringsbar i detta väder.

Så vad gjorde de? Jo, de drog igång musik ombord, i gunget. Hörde jag inte några toner ur "Närmare Gud till dig"? Och jag drog genast paralleller med Titanic. Där beordrades ju orkestern att spela för att hålla folk lugna.

Men hem till stan kom vi några timmar tidigare än beräknat, förstås. Och redan när jag steg iland saknade jag ölivet. Vi hamnade mitt i lördagsvimlet. Mycket trafik. Onatur och hets.

Ett snabbt depåstopp på cirka 32 minuter och sedan iväg mot Rånlandet.

*****

3 kommentarer:

Leif sa...

Med tanke på alla inställda tåg måste det blåsa infernaliskt värre i Sverige. Här går färjorna till tiden och gungar betydligt mindre än SJ's X2000.

Jodå, vi har provat efter en blåsig färjetur i sommar att åka X2000 Köpenhamn-Stockholm och nog gungade det alltid. En ung tjej spydde under hela tågresan så hon till slut blev alldeles grön i ansiktet. TågSJuk.

På något vis hör god mat, körsång och färjekatastrofer ihop. I vart fall historiskt sett. Om Concordias och även Ærøfärjans grundstötning (som blåste på grundet) har jag tidigare bloggat.

Snart bär det återigen iväg uppåt nordlandet med betydligt säkrare färdmedel. Kanske katten i värsta fall anlitas i en hast om nöden skulle knipa. Han gillar att flyga med SAS mycket beroende på den goda servicen. Ty det är inte så många som kan servera levande möss ombord, även om tillgången inte direkt är så himlastormande stor.

Bert Bodin sa...

Leif: Jag vet inte hur en färja skulle klara uppgiften bättre. För båtarna klarar förstås kuling. Det är de trånga farlederna och grunda vikarna kring våra öar som är problemet. Till Brändöskär finns bara en smal "korridor" de sista 300 meterna, som måste följas med minsta möjliga marginal. Någon muddring är heller inte tillåten eftersom många av öarna är naturreservat.

Leif sa...

Häromkring är farvattnen tämligen grunda så knappt en ubåt klarar att smyga fram. Vi har provat.

Till skillnad mot att åka färja mellan småöarna i Grekland som är en upplevelse för sig ty minsta lilla vindpust får kaptenen att söka hamn.

Påpassligt talar de sedan om i högtalarna vart affärer finns värda att besöka under uppehållet tills vädergudarna har lugnat sig. Jag ger mig sjutton på att det är kaptenens släktingar som har dessa butiker. Men okey, Grekland är faktiskt ganska trevligt.