torsdag, oktober 21, 2010

Ritualer

Jag imponeras över den organism, som en stor symfoniorkester är. Ett sjuttiotal personer ska samarbeta med varsin liten bit, varsin liten stämma och får ihop det till en njutbar helhet. Det är förstås "välregisserat". Av dirigenten.

Konsert ikväll. Oulo Sinfonia. En cellokonsert av Dvorak och en Tjajkovkskijexplosion därefter.

Världskänd solist, Frans Helmerson på cello. En tusenhövdad publik. Maffig musik.

En klassisk konsert följer ju oftast ett klassikt mönster. Publiken sorlar, men tystnar när belysningen släcks och strålkastarna tänds mot scenen. Det blir andlös tystnad. Väntan.

Så öppnas en dörr och den första musikern följd av alla andra i lång rad kommer ut på och svämmar över scenen till sina förutbestämda stolar. Pukorna får sin husse. Förste violinist sätter sig alltid till vänster om dirigentpulten. Frackklädda herrar och frasande hellånga klänningar på damerna. Ett fast mönster. Publiken applåderar medan "personalen" tar plats. Tystnad igen i någon minut.

Sedan öppnas en annan dörr, där dirigenten kliver ut i ljuset och möts av nya applåder. Med sig har hon solisten.

Tänk om jag skulle få applåder när jag kommer till jobbet.

Så småningom går musiken igång. En inledande ganska lång sats. Och naturligtvis är det någon som börjar applådera när den är slut. Så är det varje gång. Och det är absolut förbjudet. Man riktigt hör hur klapparen drar med sig en liten applådunge utöver skaran, men den dör rätt snabbt och lite skamset. Efter nästa sats är det dödstyst.

Så småningom blir det paus. Ett glas vin. Surr med bekanta.

När vi bänkar oss igen upprepas ritualen. Publiken applåderar när musikerna kommer in efter sin fikarast. Jag tror jag ska införa seden på mitt jobb också.

Längst bak vid väggen står en ensam ung man. Han har inte gjort ett endaste dugg före pausen. Bara stått där. Nu har han plötsligt fått sällskap av ännu en orkestermedlem. Det är cymbalisten och en trumspelare, som står där. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Man förstår att något ska hända. Varför står de annars där?

Så kommer ögonblicket. PANG! Där fick bastrumman ett slag. Ett slag. Sedan kunde han sätt sig igen. Och där... Där kom första cymbalskrällen, och en till, och en till. Sedan kunde även han sätta sig ner i en kvart. Men då stiger han upp igen, tar en jättelik klubba och smyger två meter till en jättelik gonggong som hänger på sin ställning. Han tar sin klubba och slår lite lätt ett nästan viskande slag mot gonggongen. Ett slag. Sedan är han färdig. För kvällen. Han har jobbat klart.

Och jag undrar; har han verkligen samma lön som de där som sitter och gnider sig svettiga på sina fioler, eller de där som blåser sig högröda i ansiktet med sina tubor, trumpeter eller valthorn. Eller får han bara något slags engångsersättning?

Konserten klingar ut. Publiken jublar. Dirigenten kliver lite klädsamt ner från sin upphöjda position, bugar lätt, tar emot en enorm blombukett och går ut. Publiken reser sig idogt klappande. Orkestern sätter sig. Dirigenten kommer klädsamt in igen. Bugar mot publiken och vänder sig sedan mot orkestern och manar dem att ställa sig upp för att på så sätt motta publikens jubel. Dirigenten tar förste- och andreviolinisten i hand och tackar, vänder sig åter om mot publiken och bugar.

Slutligen ger sig publiken. Applåderna dör ut. Sorlet tar vid. Och nu är det garderobspersonalen som får börja jobba.

Så går det till på konsert.

*****
Läs mer om Oulo Sinfonia.

Inga kommentarer: