Kalymnos, Samos, Santorini, Lefkas, Folegandros, Milos, Paros, Naxos, Antiparos, Amorgos och Kreta. Ibland två, men på Kreta också treveckorsvistelser. Årets resa var det sjätte besöket på Kreta, som inte känt mina fötter i sin varma sand sedan 1993. Det är alltså sjutton år sedan.
Det kändes skönt att finna att Chania var sig likt. Åtminstone den historiska delen. Det var som att komma hem igen. Vi bodde dock inte där, utan i Kato Stalos. Men på vägen dit förstod jag att mycket hänt. Den sträcka vi åkte gick inte att känna igen, inte att orientera sig i. Alla sju kilometer västerut var som en enda sammanbyggd enhet. Det var stora, och till synes lyxiga anläggningar, som i alla fall från utsidan såg sådär tråkigt "internationella" ut. Helt könlösa, helt slätstrukna. Du vet sådana där hotell som man inte skulle kunna placera, om man på något sätt skulle hamna där, utan att veta hur.
Det är inget för oss.
Istället hade vi valt ett tvåstjärnigt, familjeägt litet hotell på stranden. Sådana var i majoritet för 15 år sedan och finns kvar på sina ställen insprängda bland den övriga ståten. Vår lägenhet var svindlande stor, cirka 15 kvadrat om jag är generös i min bedömning. Två sängar, ett klädskåp, en liten köksbänk med kokplatta och kylskåp (allt husgeråd var dimensionerat precis för två; två dricksglas, två kaffekoppar, två skedar osv.), och ett minimalt badrum som naturligtvis inte kunde hålla tätt. Jo vattnet stannade mot tröskeln. Så själva rummet förblev torrt. Men hela badrumsgolvet var täckt av vatten efter varje dusch.
Allt var dock rent och fräscht och luktade blankskurat varje dag.
Jo - Det fanns en markterass också. Nästan lika stor som rummet.
Det var precis så vi ville ha det. Den gamla känslan.
Städerskan, som på vår markterass lutade sig över räcket på morgonen, när vi satt vid vår frukost:
- Kalimera, tiganete?
- Kalimera. Kalla i ze?
- Kalla.
(Grekiska bokstäver finns inte på min dator, så jag skriver med våra egna, så att du förstår.)
Vi bodde precis vid en passage mellan två hotell, där folk från det könlösa passerade ner till stranden varje dag. Vi började snart känna igen flera av dem.
Jag är inte sol-och-badtypen egentligen. Men när bara en vecka finns till förfogande, så klarar jag strandlivet rätt bra. Man kan ju promenera längs vattnet. Här kan man göra det "hur långt som helst". Men någon, eller några timmar per dag fastnade vi förstås i en solstol. Med en god bok, med ett glas frappé, med ett par steg till det ljumma vattnet, eller en halvtimmes massage.
Sedan kan man ju ligga där och bara kolla in strandlivet också.
Visst går det att stå ut en hel vecka med det.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar