En sak som alltid fascinerat mig på de arbetsplatser jag haft, är ett visst beteende hos kvinnor.
Inte särskilt kontroversiellt (Jo, förresten... på ett sätt.), inget destruktivt, inget ledsamt.
Men det finns en händelse som får kvinnors hela värld att stanna upp. Då telefonerna får ringa ut, då deras stolar plöstligt blir lika öde som torget i Skellefteå (Ökänt ställe!), då flocken samlas i ett öronbedövande kackel, och då kunderna kommer helt i skymundan. Då manliga kolleger får dra hela lasset för ett tag, så gott det går, där man sitter och trycker sitt headset mot öronen för att åtminstone försöka uppsnappa att det finns någon i andra änden, som vill något.
Nej, jag menar inte den där stunden efter lunch när bytet från stans klädaffärer bärgats hem och allt skall visas upp för var och en och någon prompt skall prova varenda plagg, sko, eller vad det nu rör sig om. Det är trots sin yvighet bara en andeviskning jämfört med detta.
Det som inträffar är att jag ser dörren öppnas, två hjul dras över tröskeln, en glatt leende ung kvinna där bakom nästa hjulpar och ett gulligt rundhylt litet dreglande barn fånstirrar på omgivningen från sin position i barnvagnen, förskräckt undrande över uppståndelsen.
Vi får besök av någon barnledig kollega.
Då är det bäst att man håller sig undan.
Man vill ju inte bli nedtrampad i mattan.
Av någon sylvass klack på hon som just provar kollegans nyinköpta reaskor.
*****
Andra bloggar om: Barn, Kvinnor, Beteende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar