Kämpar med sängbäddningen. Eller kämpar och kämpar. Jag bäddar. Det ger vardagsmotion, har jag hört. Någon räknade ut att man gör av med 18 kalorier på att bädda två sängar. Så jag känner mig riktigt duktig att jag genomför ett sådant gediget träningspass minst varannan dag. (Ja, här bäddas i och för sig varje dag. Men det turas om. Den som gör frukost, slipper.)
Nu var det inte motion jag skulle berätta om utan en helt annan sak. Praktisk. Jag tror nämligen att jag gör av med åtminstone 21 kalorier numera. Jag vill nämligen bädda snyggt.
Den extra ansträngningen för närvarande beror på våra nya lakan och örngott. Snygga, grafiska mönster, svart, vitt, grått. Men de bråkar lite extra. Allt är nämligen några nummer för stort. Inte kollade väl vi på förpackningen efter måttangivelser. Det har man ju aldrig behövt förr. Men det hade varit bra nu.
Vem fasen har bestämt att påslakan skall vara en halv meter bredare än innehållet? Det stackars täcket irrar runt lite här och där och har inget stöd för sin tillvaro. Och örngotten är fyrkantiga, 65 gånger 65 cm. Inte har jag en fyrkantig kudde. Varför skulle jag ha det?
Så nu blir det en del extra vikande och instoppande, som aldrig behövdes förr. Och min fråga blir: Om jag nu köper bredare täcke.... Hur gör jag då med de gamla påslakanen? De blir ju för trånga.
Den som begriper får gärna förklara.
Och när ni ändå håller på.... Tänk ut en bra förklaring till varför färdigsydda gardinvepor numera verkar vara 3 meter långa.
Bor alla utom vi i slott?
*****
Andra bloggar om: Inredning, Standard, Dumheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar