Barndom, ungdom, vuxenliv. Att ha vistats en vecka i Katterjåkk, som jag besökt mer eller mindre regelbundet i mer än femtio år, ger perspektiv. Och varje gång jag åker ifrån mina älskade fjäll, känns vemodet tungt.
Jag går ner till jokken, som hållit oss sällskap, nätterna igenom. Med sitt brus utanför vårt öppna fönster mot nattluften.
Här på bron, har jag stått många gånger och sett exakt samma vy. Vattenståndsmätaren vid den stora stenen, där pappa ofta brukade stå och fiska. Klipporna nedanför fallet, som jag ofta lekt på. Allt är sig likt. Här skulle jag kunna bosätta mig. Det skulle bara vara som att koppla in sig i ett färdigt nätverk. Avsaknaden av ett föräldrahem, en gård, gör att jag känner att rätt många av mina rottrådar finns just här.
Och de drar mig hit.
Gång på gång, på gång...
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar