onsdag, januari 17, 2007

Helgardering

Förvaring. Vakthållning. Bevakningsföretag.

Ett par grabbar i nioårsåldern sticker iväg från sin organiserade tillsyn. Drar ner till den närbelägna sjön och ut på isen. Den konstiga vintern vi hittills haft kan ju inte resultera i annat än att en av pojkarna lyckas hacka hål med sin hockeyklubba. Isen försvagas och killen trillar i. Han är simkunnig och det hela slutar lyckligt. Han kommer genomblöt tillbaka till personalen på fritids.

Sen kommer stora larmet. Mamman upptäcker vad som hänt. Och vips så blir det tidningssak, krav på ansvar, upprörda känslor, tårar, räfst och rättarting.

När jag var nio fanns inget fritids. Men mamma var hemmafru.
"Då så", säger kanske curlingföräldern. "Då hade ju du din tillsyn."

Vi var ofta ute och lekte. Betydligt mer än dagens ungar, vågar jag lova. Vi var i "spännande skogen", vi var ute på isen på malariaviken. Hu, så farligt! Det honkades*) efter lokaltrafikens bussar. Vi byggde snögrottor, det jumpades på isflak.

Mamma såg inte allt. Var inte med i varje ögonblick. Vi hade inte ens fönster åt gården.

Förra veckans incident med pojken som hamnade i vattnet, är förstås allvarlig, och jag förstår mammans oro. Det slutade lyckligt. Men skall hon någonsin våga anfrötro sin son åt fritidsverksamheten i fortsättningen. Mamman är chockad. Sonen vägrar gå till skolan. Allt enligt tidningsartikeln.

Hur skall en anställd på fritidsverksamheten i så fall vara funtad, för att falla föräldrarna i smaken? Inte bara skall man vara högt akademiskt utbildad, barnskötare, pedagog, psykolog. Man skall dessutom förse barnen med en korrekt, rolig och utvecklande fritid.

Skall man också vara utbildad fångvaktare?
Bygga taggtrådsmurar kring skolan?
Sätta fotbojor på ungarna?

Är det så "fritids" skall fungera?

Nej - Det var inte bättre förr.
Men det verkar inte vara bättre nu, heller.




*) Honka betyder att man tog tag i bussens bakre stötfångare och åkte med på skorna, längs den isiga vägen.

Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer: