Njae - det var inte det jag hade tänkt. Jag har gott minne. Även från småbarnsåldern. Och minnena triggas lätt av sådant som jag råkar se på stan. Idag såg jag nämligen för första gången på länge en sådan tingest. En sparklåda.
Min var av enklare typ på ett sätt. Byggd av plywood och masonit, skulle jag tro. Men jag har ett mycket tidigt minne av när jag låg nerbäddad i min låda och susade fram över snövita gator. Tydligen hade jag sportmodellen, med vindruta. Denna gång var det den som irriterade. Vindrutan var nämligen oval och infattningen var rätt bred. Nederkanten skymde alltså sikten för mig där jag låg, knappt två år gammal.
Jag var nyfiken på livet redan då. Därför blev det ett snabbt beslut att göra något åt min situation. Vanligtvis sov jag nog i den där lådan, när vi var ute på sparktur. Men den här gången var jag vaken.
Således använda jag mina små korta armar och knuffade omkull vindrutan. Den var nedfällbar. Fick fri sikt. Men se det passade inte mamma, som snabbt fällde upp den igen, förmodligen för att skydda mig mot kalla vindar.
"Trams", tänkte jag, och knuffade ner den igen. Med samma resultat. Mamma fällde upp den. Ja, så där höll vi på den gången och jag minns faktiskt allt väldigt tydligt. Hur det slutade vet jag inte. Antingen kom vi hem och jag lyftes upp, eller också somnade jag väl av utmattning. Jag kan närsomhelst frambringa synen, eller känslan, av att inte få som jag ville.
Undrar vilka skador detta fört med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar