Det är bara det att jag då talar om att det är något jag inte vill tala om.
Förstår ni?
Jag har alltid fascinerats av dem som talar teckenspråk. Det kan stå två personer på gatan och snacka som bara den. Händerna fladdrar som kolibrivingar och ägarna verkar ha så kul. Eller inbegripna i en djup diskussion. Då har jag också tänkt - hur sjutton går det att ha hemligheter, när man använder teckenspråk. En ondsint teckenspråkstolkare kan ju få reda på både det ena och det andra. Obemärkt!
Det är bara det att efter den här dagen, så inser jag att jag är en öppen bok. Min kropp talar. Hela tiden!
Föreläsning idag - om kroppsspråk. Kul och skrämmande.
"Jäklar! Nu gör han ju precis så där, som jag alltid gör", viskar Maria till höger om mig. "Och det är tydligt manligt maktspråk. Vad skall jag göra?"
Dan, regissör från Teater Scratch här i Luleå, fick oss även att erkänna att 'vi är djur'. Både kvinnor och män. Men det visste vi ju redan, egentligen.
Så där var det. I tre och en halv timme. Vi hade kul. Vi skrattade.
Åt föreläsaren tyckte vi.
Fast det var åt oss själva.
Dan Swärdh. Teater Scratch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar