torsdag, februari 23, 2017

En ...

.. bouillabaisse (som inte ens all restaurangpersonal klarar att uttala) passar bra till snövädret utanför fönstren.

Mums!

onsdag, februari 22, 2017

Litet möte

 - Ska jag hjälpa dig att läsa, frågade jag.
En äldre dam stod böjd över förpackningarna med körsbärstomater och kisade noggrant på den finstilta texten på locket.
 - Jag står och kollar varifrån tomaterna kommer. Jag vill inte ha spanska.
 - Men de här är ju ekologiska.
 - Ja, just det, sa hon. Men det hjälps inte. Jag vill inte ha spanska. Du förstår jag har jobbat i fruktbranschen och varit på studiebesök på spanska odlingar. Och de som stod och packade såg ut som rymdmänniskor i sina dräkter. Varför det, tror du?
Hon skrattade gott.
 - Ja, det verkar ju lite misstänkt, sa jag.
 - Och ändå sa de att de var ekologiska. Så - nej. Jag avstår spanska. Men tack för hjälpen.
 - Ingen orsak. Nu går jag iväg med mina kravodlade bananer, sa jag.
 - Det är bra. Fortsätt med det och lycka till i fortsättningen, skrattade hon.

*****

Hur har du det

 - Det är för mycket dunkadunka i radion nuförtiden.
Hur många gånger har jag inte hört detta betyg sägas i olika sammanhang. Just i radion. Nu senast i förra veckan, där en inringare ondgjorde sig i Ring P1.

Nordegren & Epstein tog upp frågan om musiksmak i sitt program idag.
 - Måste man gilla samma musik i hela livet, frågades det.
Det var i ett sammanhang då de intervjuade Nicholas Ringskog Ferrada-Noli om den bok han nyligen kommit ut med. En bok som handlar om att introducera sig själv till klassisk musik.


Precis samma fråga har jag ställt mig varje gång jag hört det där om dunkadunka. Måste man gilla samma musik hela livet?

När jag var barn gillade jag väl såväl Tory Bernards, som Ann-Louise Hansson, Owe Thörnkvist och förstås mina äldre syrrors Elvis-, Emile Ford- eller Bill Haleyskivor. Inte heller tackade jag nej till pappas jazzsmak. Django. Glenn Miller. Dave Brubeck. Duke Ellington. Men Ravels Bolero fascinerade också.

Sedan kom ju förstås ungdomsåren med Beatles, Cilla Black (Anyone who have a heart. Eller Downtown.), en massa andra och så småningom Pink Floyd, Deep Purple och otaliga experimentella grupper. Sting, Genesis, Phil Collins, Adele, Hozier ......

Men oj, som jag också tyckte om Smetanas uvertyr till operan Brudköpet. Jag vann tre LP-skivor med hela operan i en tävling i Tjeckiska radion. Jag DX-ade på den tiden och skickade hörbarhetsrapporter till radiostationer ute i världen. Svar fick man alltid, på ett eller annat sätt.

Sådär har det fortsatt. Och jag lyssnar än idag på modern, och "omodern" musik. Klassiska konserter på Kulturens Hus, varvas med Boban Markovits häftiga rytmer och utbudet på Mix Megapol.

Det är dunkadunka och stråkar i en enda röra. En del är inte bra. Annat är fantastiskt kul, vackert, medryckande, eller bara njutbart i allmänhet.

Hur har du det med musiken?
Är Snoddas fortfarande the one and only?

*****

Nog hade jag unnat ...

.. de nederländska tävlingarna på våra isar ett bättre väder. Idag på förmiddagen gick vi ner till Södra hamn för att titta, och kanske heja. Men vi vände. Starten hade förstås redan gått. Det gällde ju för åkarna att sätta igång. De skulle ju skrinna 100 km (!). Tio mil alltså. Och nu i kraftig vind och regnsnö, som lade sig som isbark på våra kläder.

Så vi vände om, som sagt.

Synd att det blev så dåligt väder, nu när förberedelserna varit många och omfattande. Direktsändning från holländska TV-bolag och uppbyggnad av sekretariat för tävlingsledning, fika-kåta och en hel del annat ute på isen.

Vi observerade lite på avstånd och såg att en del publik samlats. Men inte var det särskilt många åskådare.

Väl påpälsade gick några ut på isen. Och några kom iland.

Där borta i regnsnödiset och kulingvindar kämpar de
En pimpelfiskare höll ut ett tag. Men tillslut gav han också upp.

Här finns Luleå Kommuns video från idag.


*****

Och bara ...

.. det ser tjusigt ut spelar stavningen ingen roll.


*****

tisdag, februari 21, 2017

Vissa dagar ...

.. ter sig totalt händelselösa tills man börjar tänka igenom dem. Min började med frukost, förstås vid 7-tiden. Sedan lite pyssel. Sådant som behövs i ett vanligt hushåll. Går ut på balkongen och kollar om tulpanerna börjat sticka upp. Det har dom gjort. Några i alla fall.

Gymmet blir nästa anhalt. Det är så skönt att få anstränga sig. Det gäller bara att komma iväg. Lugnt och fridfullt är det (Se förra inlägget!) sådär vid halv nio, när jag kommer dit. Alla före-jobbet-tränare har gett upp och sitter nu och skrapar ihop pengar.

Hemma igen vid tiotiden. Eftersom gymmet ligger 3 minuter (max) gångväg från hemmet tar jag duschen i vårt eget badrum, följd av dagens första kopp kaffe.

Då kommer jag på att jag ska ta kontakt med en före detta kollega, som jag inte pratat med på minst 15 år. Jag ringer upp henne och blir sittande en bra stund. Egentligen var meningen att jag skulle ha tag i en annan kollega, som jag inte hittar igen varken hos Hitta.se eller Eniro. Men det här samtalet blev ju lika kul. De båda bor i Skellefteå, så vi har inte haft särskilt mycket koll på varandra genom åren. Många gemensamma minnen dök upp.

Så kommer jag på att jag skulle kunna smita iväg till mitt före detta jobb och prata med chefen, som vill ha goda råd i en speciell angelägenhet. Hon var inte på plats, så jag inspirerar två kolleger att gå med på lunch. Det är Daniel och Rigmor. Daniel är min efterträdare på informationsfronten, med hemsida, sociala medier osv. Rigmor är kundansvarig.

Fisk blir dagens val. (Jisses vad vitsigt det där blev.) Och en massa prat. Om jobb. Om skidåkning. Om framgångsrik reklambyrå, med mera, med mera, då plötsligt gode vännen Anders dyker upp och gör oss sällskap, varefter den ovan nämnde chefen också dyker upp och får bordet intill, tillsammans med dotter och annan bekant. Men vi kunde inte avhandla mitt ärende här, utan vi kom överens om att ha kontakt imorgon. Det handlar en del om det telefonsamtal jag hade tidigare på förmiddagen. Spännande, va!?

En sväng till apoteket blev billigare än någonsin. 12,50 kostade kalaset som bestod av några tandkrämstuber och en ask paracetamol. En bonuscheck låg och väntade i kassasystemet.

Men sedan var det lugnt. Inget hände. Det blev korsord. Dagens Trump. Nordegren & Epstein avlöstes sedan av teven. Jag har nyligen upptäckt att måndagar och tisdagar går det urtrevliga och intressanta program från NRK. Måndagar ägnas åt att berätta om livet som naturbevakare av olika slag i Norge. Vad de får vara med om i stort och smått. Tisdagar följer vi snöröjare i besvärliga trakter i framförallt nordnorge. Finnmarksvidda i snöstorm. Kolonnkörning. Låter inte så upphetsande, men jag lovar ... 16.20 respektive dag.

Lättjan tar över efter middagen. Teve för hela slanten fram till nu, då sängen ska intas inom kort.

Gonatt!

*****

En stor fördel ...

.. med att rå sin egen tid, är att man äger hela gymmet, när man går dit.

Inga köer. Ingen som kollar att man gör det man ska.

Hm!


*****

måndag, februari 20, 2017

Går ner med en bok ...

.. till husets "bibliotek".  I korridoren där vi har vårt förråd och där frisören och restaurangen har sina personalingångar, har bokhyllor ställts upp. Här kan man donera lästa böcker. Eller hämta någon som ser intressant ut.

Vårt bibliotek är kvarterets andra. Det finns ett minst lika stort i den andra huskroppen i bostadsrättsföreningen. Bra och kul idé. Jag har svårt att slänga böcker. Men bokhyllorna hemma och i stugan börjar snart bågna, så en viss utrensning börjar bli nödvändig.

Då är det bra om någon annan kan ta över.

*****

Nya vägar

Idag tog vi långa rundan igen. Men en annan än den vi brukar ta. Vi gick norrut. Mot Boden, som vi skämtade om, när vi träffade Hotel Clarion Senses, försäljningschef på väg hem.
 - Vad ni ser sportiga ut, sa han. Riktiga frisksportare.
 - Ja, vi har varit ute och gått. Till Boden. Och sen hem på älvens is, sa jag.
Han trodde mig inte.
 - Jodå, sa jag. Du borde prova själv nå'n gång.

Vi gick ut mot Mjölkudden och hamnade i den högväxta skog som finns där inte långt från villorna längs stranden. Det kändes som att vandra i en katedral. Jag förundrades lite över att jag aldrig satt min fot just där, trots att Mjölkudden är ett av de närmaste bostadsområdena utanför absoluta stadskärnan. Här var det lantlig idyll och sommarstugeområde, när jag var barn. Nu sedan länge en stadsdel med tusentals innevånare. Och en del skog, som sagt.

Ut på isen kommer vi förstås. Som vanligt. Det är kallt och vackert. Grådisigt, men skönt.

Lunchen sitter bra, när vi kommer hem igen.

Gültzauudden från norr. Innerstans nordvästligaste hörn.


*****

Siffror

Jag betraktar mig som ickesiffermänniska. Dålig i huvudräkning, så jag skäms ibland, och tal större än sex siffror har jag mycket svårt för att rekapitulera, om det skulle vara nödvändigt.

Konstigt nog sitter däremot en del telefonnummer inristade någonstans. Kanske i ryggmärgen, för jag har då inte ansträngt mig det minsta för att de ska sitta någonstans alls. Det är klart att nummer som man ringt mycket kanske förstärks genom att man fysiskt var tvungen att slå dem med fingerskiva, eller med knappar (Gu' så modernt det var!). Men egna telefoners nummer slog man väl sällan, och speciellt inte som 5-åring.

Foto: Mats Larsson, f.d. strömsundsbo
Jag föddes i Boden och bodde där till jag var nio månader. Vi hade telefon och jag har fått mig berättat att vi hade nummer 147. Jo, bara tre siffror.

Sedan flyttade vi till Kiruna och där bodde jag till jag var fem år gammal. Men telefonnumret sitter som en smäck. 12451. Det var Bodins nummer. Telefonen stod på det stora skrivbordet i vårt kombinerade sov och arbetsrum. På den tiden svarade man ju med nummer, och det ringde en hel del hemma hos redaktör Bodin, så jag hörde säkert numret ofta.

1954 på hösten drog flyttlasset till Luleå. Nytt nummer blev 18535. Det sitter i. Ny flytt till Kiruna innebar förstås nytt nummer, 23525.

Däremot har jag inget minne vilket nummer som blev vårt när vi sex år senare flyttade tillbaka till Luleå för andra gången. Men mitt eget, när jag så småningom flyttade till eget boende: 17883. Det numret finns kvar som en del i ett mobilnummer. Det var på den tiden då man fick välja mobilnummer inom vissa gränser. Det får man nog inte nuförtiden. Allt har ju blivit så mycket bättre. Eller?

Jobbet innebar ju en del ringande. SAS Agentservice 10800. Finnairs dito 08-24 43 30. De finns kvar i mitt huvud, men inte i verkligheten.

Men andra nummer som sitter är stationsnumren i vårt järnvägsnät. De kommer nog alltid att sitta där. Inte alla, men många många. 001, 002, 003 gäller förstås våra tre största städer. Halmstad hade 080, Avesta 004, Gävle 210, Hallsberg 099, Bastuträsk 294, Abisko turiststation 114, Hamburg 750.

Ja, fråga mig, jag kanske vet var du bor. Så jag kanske har bra sifferminne, trots allt.

*****

söndag, februari 19, 2017

Hemma

Ja, vi kom alltså hem utan några somhelst problem. Inte hade jag behövt flytta bilen heller, som jag gjorde igår, för att undvika att bli fast på isbanan i vår backe. Den där snön, som vädertjänsterna utlovade under natten blev några fjun.

Men gråvädret fick oss att dra till stan rätt tidigt på dagen, eftersom mer snö utlovades. Det är märkligt hur helgerna drar till sig moln. Och att sitta i stugan bara för att titta ut, känns föga inspirerande. Det går väl an någon gång då och då. Men nu har de flesta helgerna det här året varit gråblaskiga så det räcker. Hoppas på bättring.
---

DDT fortsätter med sina dumheter och vårt UD har begärt förklaring till hans uttalande om "händelserna i Sverige" i fredags. Svar har vi också fått. Och förstås lika förvirrande som vanligt. Han hade heller ingen klar bild av vad det kunde ha varit, men snodde ihop något om "de stora problem som flyktingarna skapar". Jag förstår inte hur republikanerna accepterar att han sitter där han sitter. Deras rykte kan inte må bra av att förknippas med en tokstolle.

Han är inte klok. Punkt!

*****

Nu fick jag ...

.. den lilla nykomlingen på bild. För första gången siktad hos oss på Rånlandet. En liten tuffing, som gillar vildfågelfrö och talg.

Nu har vi sett två stycken här på tomten hela helgen. Min förhoppning är att de finner sig väl tillrätta och stannar.



*****

Hur ska vi våga ...

.. oss bortom förstutrappen idag. Nysnö till ett djup av 3 mm! Och DDT varnar världen för det som skett i Sverige "igår kväll".
- Sweden. Sweden! Who would have thought that?

Carl Bildt undrar befogat på Twitter:
- Vad har han rökt?

Gomorron.


*****

lördag, februari 18, 2017

Upphör aldrig ...

.. att förvånas över alliansen iver att avreglera och privatisera allt i vår omvärld.

Nu gäller det Arbetsförmedlingen. Jo, jag medger att den verkar ha tappat sans och vett och överhuvudtaget inte alls fungerar som en förmedlare av arbete.

Men vad skulle bli bättre av att dela upp AF:s uppgifter på att antal privata aktörer? Är alliansens ideal exempelvis apoteken, som nu orsakat att medicin blivit oherrans mycket dyrare sedan avregleringen. Fungerar friskolorna bättre än kommunala. Järnvägsunderhållet?

Samhällsfunktioner mår nog bäst av gemensamt ägande. och blir det vinster så går de tillbaka i verksamheten.

Vad är väl naturligare än så?

*****

De här moderna ...

.. vintrarna är ingenting för mig. De ställer till så mycket problem av praktisk natur.

Vår infart är rena skridskobanan och för att redan nu planera för återresan till stan imorgon, söndag, garderar jag med att parkera om bilen. Den ställer jag uppe på "byvägen", ungefär 250 meter från huset, på en mötesplats. Litar inte på att vi tar oss uppför backen dit imorgon, eftersom det hotas med snö i natt. Vis av erfarenhet vädrar jag inslag av regn.

Så funkar nämligen moderna "snöfall".

Usch!


*****

Solskensfrukost



*****

fredag, februari 17, 2017

Tjohooo

Premiär för Rånlandet, men också för mig personligen.

Två tofsmesar lät sig väl smaka av både talg och vildfågelfröblandning, trots att fågelboken säger " Besöker ej fågelbord ".

Pyttsan!

Tofsmesen är mer vanlig i den södra halvan av landet.


*****

torsdag, februari 16, 2017

Såhär på kvällskvisten ...

.. läser jag dagens DN. Ofta blir det "kvällstidning" för mig. Det känns som det är då jag har tid.

Tydligen har vår inrikesminister Ygeman hamnat i ett litet blåsväder ("Röster från vänster till höger upprördes över ministerns budskap och menade att det var ett sätt att skylla ifrån sig.") bland övriga politiker från olika läger. Orsaken är att han vid ett besök i Malmö lägger en del av ansvaret för våldet på folket. Folket i allmänhet.

Jag kan köpa hans resonemang.  Åtminstone delvis.

Vanligtvis brukar "folket" anklaga politikerna för sakernas tillstånd. I de flesta lägen, som kan betecknas som negativa, alltså. Mer sällan är det politikers förtjänst, när något går bra.

Amanda Sokolnicki skriver bra i dagens tidning. Hon sammanfattar det hela, och menar i likhet med Ygeman att vi alla kan vara delaktiga i problemet. Var och en på något litet sätt.

Jag kan erkänna lite egen skuld efter en händelse på ett fik där jag satt och tog en kopp kaffe idag. Några bord från mig satt en ung tjej i 17-18-årsåldern. Han var hela tiden strängt upptagen med att sminka sig. Runt henne dök flera lite lufsiga killar upp. En av dem verkade vara en närmare bekant. Men kompisar var de inte. De grälade. Rätt högljudda blev de ibland. Men så lugnade det ner sig, bara för att blossa upp igen några minuter senare. Jag fick mer och mer intrycket att de var påtända av någon drog. Ibland försvann hela killgänget och bara den närmaste och grälande "kompisen" blev kvar. Men även han försvann ibland ut, bara för att återkomma tio minuter senare. Och så var grälet igång igen. Tjejen sminkade sig hela tiden.

Det blev lite obehaglig stämning ibland. Det var många omkring som tystnade och sneglade mot paret. Men borde vi ha gjort mera? Borde jag ha lagt mig i? Vad skulle det ha lett till. Kanske hade de insett att vi lagt märke till dem. Kanske skulle de skämmas. Eller också hade jag åkt på en smäll. Jag vet inte.

De två drog iväg efter någon halvtimme. Det blev lugnt.

*****

Amaryllisen blommar ...

.. ännu, snart två månader på raken.


*****

onsdag, februari 15, 2017

Dagens ...

.. runda blir inte så njutbar. Det är trist underlag. Grått, isigt och grusigt. Knöggligt och knaggligt på sina håll. Förb ... fjesvinter! Jag försöker, men börjar vända hemåt tidigare än beräknat.

Genom stan, där gångbanorna är uppvärmda och snöfria. På håll ser jag T som vinkar där hon kommer emot mig. Vi pratar en stund innan hon föreslår att vi ska gå och ta en fika.

Så blir det. Vi slår oss ner vid fönstret. T var kursansvarig på den mediakurs jag läste på universitetet under min arbetslöshetsperiod 2006. Vi kom att bli goda vänner. Vi pratar ditt och datt halva eftermiddagen. Bland annat om den helgkurs som vår gemensamma vän, skådespelerskan m.m. C vill få med mig på.
- Jo du måste komma med. Du skulle passa så bra där, försökte C.
Det är en kurs i Spoken word (Det som i tävlingssammanhang kallas Poetry slam.) som hon rekommenderar. T tycker också att jag ska gå. Jag är tveksam. Har inte anmält mig. Men jag vet att det finns platser kvar.

Tillslut blir klockan fyra och T blir tvungen att bryta upp. Det känns dags för mig också. Jag hade ju en del eftermiddagsärenden att göra.

Går till gymet för att förnya mitt "kontrakt" nu när jag fått fritt fram av läkaren att träna utan restriktioner. Dyrt men nödvändigt. Det finns billigare alternativ, men det här ligger i kvarteret intill det där vi bor. Det är värt en del.

Här ska bli andra bullar.

*****

tisdag, februari 14, 2017

Tillökning - och avsked.

 - Aha! Det var en så'n.
Den ene av grabbarna Elon häpnade inför den spis han och kollegan mötte i vårt kök. En trettio år gammal pjäs.
 - Ja, ni kan ju ta den till Antikrundan, föreslog jag.

Egentligen var det ju inte fel på spisen. Den fungerade, även om plattorna var lite slitna, och ett och annat reglage hade börjat rackla. Men vi hade nu bestämt så, att den skulle få gå hädan.

En ny stålblank matlagningsrollsroyce (åtminstone med våra mått mätt), hade de med sig, och snart började de installera den. Det var inte så simpelt som jag hade föreställt mig. Det är väl bara att plugga in kontakten och ställa spisen på plats, tänkte jag.

Men här vidtog ett precisionsarbete för att få den perfekt. Rätt höjd. Kanske golvet är ojämnt. Står den rakt? Vattenpass användes.

Nu står den där och glänser. Visserligen ser den lite högre ut i framkant, men den står rakt, fullständigt rakt. Det visade sig att bänkskivorna på båda sidor lutade lite.

 - Kom ihåg nu att du måste bränna ur ugnen en gång innan du använder den. Det kommer att lukta lite, men det är bara första gången. Torka ur den med våt trasa, när den svalnat.
Farbror Elon förmanar snällt.
 - Okej, sa jag. Jag ska göra mitt bästa.

Sedan presenterade de en formlig familjebibel, eller tre, med bruksanvisning.
 - Jösses, tänkte jag. Det blir nog ingen middag förrän nästa vecka nån gång.


Grabbarna tackade för sig. Jag tackade också och såg den gamla trotjänaren glida iväg till de sälla jaktmarkerna.

Men nog var det tur att instruktionen gjorde mycket klart att man inte fick sitta på den utfällda ugnsluckan. Jag hade ju tänkt använda den som reservstol.

Det blev inget med det.

Vågar man använda den?

*****

Referensramar

Jag hörde en intervju. Det handlade om unga människor. Den så kallade 90-talsgenerationen.

 - Jo, lite curlad är jag kanske.
 - Jobbar du?
 - Jo, jag jobbar. Men jag bor hemma, så jag betalar ingen hyra. Lagad mat får jag.
 - Blir du skjutsad mycket?
 - Nej. Jag har körkort, så jag kör själv med mammas och pappas bil.

*****

måndag, februari 13, 2017

Ett inlägg ...

.. som min kompis Håkan lagt ut på Facebook förtjänar att läggas ut även här.

Det handlar om Trump.

Jag vill varna för ruskigt innehåll.

*****

Så enkelt ...

.. skapar du en exklusiv köksö. Inga speciella verktyg behövs.

Ge din matlagningskonst en större publik, när vännerna kan samlas runt härden för att följa ditt skapande.


*****

Haveri

Inte är det kul när man vaknar upp och ser att termometern kliver mot 7 plusgrader, ja för närvarande 7,4. I februari! Den vackra vinter vi normalt (när nu det är) ska ha har åter kapsejsat; gett vika för klimatförändringarna.

Men tro mig - Det finns folk, även här i norr, som välkomnar slabbet och slasket och börjar yra om vår. Stackars satar! Men det är klart. Har man bara tygskor och jackor som inte går att stänga, så lider de ju av kylan. Men tjusiga är de. Då kan jag avslöja en sak: Tygskor passar dåligt i snöslask också. Där fick ni!

Synd om alla turistentreprenörer, som drar hit folk för att uppleva vinter. Med kyla, norrsken, hundspann och annat. Iskonserter till exempel. Som härom kvällen. Där var många turister i publiken. Så många att den 500-hövdade skaran på förfrågan sanktionerade att konfrencieren fick tala engelska genomgående.

Nu har vi det läge vi har. Mycket är förstört. Vi tror att den populära isbanan ska klara sig. Förhoppningsvis gäller det även den av barnen älskade isborgen.



*****

söndag, februari 12, 2017

Alltid lär man sig nå't

Dagens middag bjöd på oväntad kunskap. Det var när Benke drog korken ur flaskan, som jag fick ögonen på den. Korken, alltså.

Vinet var ekologiskt. Det var en större slatt kvar sedan fredagens goda renrostbiffsmåltid (Den timjanstekta.)  Bjuder man sig på ett bra vin, så räcker en flaska här hos oss minst till två middagar.

Jag fick alltså syn på korken och min vana trogen (varifrån jag nu fått den vanan), så började jag detaljstudera den.

Den hade en intressant text. "From sugar-cane biopolymers. 100% recyclable."

Vi är framgångsrika och noggranna sopsorterare, så min hjärna började genast fundera över hur den där korken skulle finna sitt framtida liv.

Jag glömde nästan äta.

Men hungern tog över och jag beslöt vänta till den var stillad.

I Dagens Nyheter har under veckan skrivits massor om hur det fuskats och fuskas med återvinningen av plast. (Se utdrag nedan!) Den har inte återvunnits, utan stora berg av plast har istället bränts. Uselt, tycker jag. Så uselt att jag blev rejält arg. Banditer finns i alla branscher. Från bankvärlden till småföretagarditon. De ska förstås sättas åt. Ordentligt.

Korkens kretslopp.
Vi vet också att det finns många "banditer" hos allmänheten också. De som fullkomligt struntar i att sopsortera. De som inte iiiiids bryyy  sig. De som skiter i naturen, bildligt talat.

Idag hörde jag att mikroplaster finns i fisken som fångas i Vättern! Den plasten får du i dig, om du äter av fisk som är fångad där. Naturligtvis finns mycket mikroplast även i världshaven, tillika i den fisk som hivas upp därifrån. Men att insjöar drabbas ... Då har det väl ändå börjat gå för långt.

Men vi måste förstås kunna lita på att den plast vi använder tas omhand på rätt sätt. Allt annat är kriminellt.

Hur var det nu med min kork. Forskning inleddes. Jag hade nog slängt den i plaståtervinningen. Men se, det var fel. Det där materialet är biologiskt nedbrytbart och ska slängas i komposten! För du har väl kompostering i din kommun, hoppas jag. Där tror jag de flesta mindre platser sköter sig.

Värre är det med t.ex. Stockholm. Där slänger man det mesta, utan tanke på framtiden.

Från Dagens Nyheter v6 2017
 *****

lördag, februari 11, 2017

Vad har dom för sig

Det glittrar och lyser från Norra Stadsfjärden. Folk strömmar ut på isen i lördagskvällen. Minus 15 grader hindrar inte.

Det ska bli konsert. Musik av Max Martin. Idel välkända låtar, även om jag inte visste att det var just han som producerat eller skrivit dem. Allt framfört med instrument gjorda av ... Just det: is.

Massor av folk hade vågat sig ut. Trots kyla, trots Mello, trots lördagkväll.

Och det är bra. Riktigt bra. Det låter ju lite annorlunda förstås. Klangen av is är inte riktigt som från vanliga instrument i rumstemperatur. Men spännande. Applåderna till artisterna på scen, med en för mig okänd sångerska och presentatör, låter också eljest med tanke på att det klappas med tjocka vantar och handskar.

Det blir extranummer också. Justin Timberlakes populära dänga Can't stop the feeling. (Du har hört den, jag lovar.)

Hemåt till urusel Mello, men med efterföljande QX-gala som räddade kvällen. Tack för den!


Vad är det som glimmar därute på isen?

Det är konsert



*****

Wilhelm von Kröckert

Det fullkomligt stillastående vädret, med tretton (minst) nyanser av grått gjorde att vi bestämde att denna helg bli kvar i stan. Som omväxling. Alltid kan man hitta på något trevligt, tänkte vi.

Lite planlöst vandrade vi omkring bland stressiga shoppare, trängdes i gallerior, knuffades i entréer, innan vi gick till Kulturens Hus. Vi hade hört att lokalradion firade 40-årsjubileum där och tänkte att det kunde vara intressant att kolla in lite närmre.

Men det var tji. Tydligen var dagens evenemang bara att Melodikrysset sändes härifrån idag, och det hade för länge sedan avslutats. Och det hade jag heller inte varit särskilt intresserad av. Tycker det är ett trist program.

Men vi hittade en konstutställning, som var sevärd. Wilhelm von Kröckert, som är Ernst Billgrens alias, ställde ut i konsthallen. Jisses vilka tavlor. Inget som skulle passa hos oss, men intressanta ändå. Vilken detaljrikedom. Undrar hur länge man måste jobba på att få en sådan färdig. Månadsvis, föreställer jag mig. Synd nog var han inte här denna helg, så vi kunde inte fråga.

Sevärt, utan tvekan.

En fika på stan är nästan hopplöst på lördagar. Trots att det finns gott om ställen. Men, som sagt, folkmängden är ansenlig. Lulebor, bodensare, pitebor, kalixbor och vinterturister i skön blandning.
Men vi kommer på att det var länge sedan vi var på Savoy, som har servering i hotellobbyn. Lugnt och stillsamt (Här kan man dricka afternoon tea vissa dagar.), även om det var rätt mycket folk här också. Veckoslutsgäster kommer och checkar in, och andra sittter i lobbyn. Gott fika finns.

Våra kompisar A. och M. hör av sig på telefon och dyker snart upp och gör oss sällskap. M. har aldrig upptäckt Savoys möjligheter (han jobbar inte i stan) och blir glatt överraskad.
 - Hit kan man gå fler gånger.

Vi blir sittande i ett par timmar. De berättar om sin senaste resa. Vi pratar sjukdomar och film och en hel del annat, innan vi promenerar till våra respektive hem.

Lördagen fortsätter.

Wilhelm von Kröckert ställer ut i konsthallen
 
*****

fredag, februari 10, 2017

Restaurang Mörten ...

.. serverade ikväll en fantastisk rostbiff på ren, med svampsås, haricots verts, och hasselbackspotatis.

En god italienare i glasen.

Jo - det var hemma i vardagsrummet.

Snart väntar en dessert. Hallonbavaroise.

Bara så du vet.

*****

Huvudet på spiken

DN:s Kristofer Ahlström har dragit samma slutsats som jag ofta gör. Det gäller TV-serier. Du vet, sådana, som efter tio avsnitt slutar med ett stort "jaha", med massor av frågetecken efter. Då vet man. Det kommer en säsong till, nästa höst. Det är då jag tappar intresset.

Praktexemplet (skräckexemplet) är väl den där serien som handlar om en flygplanskrasch, där passagerarna hamnar på en ö och framlever sina liv med stora mysterier runtomkring sig. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte, och skulle då finna en av tittarna totalt Lost. Nämligen mig.

Artikeln har ett annat exempel. Fargo, var en film av bröderna Coen, på 98 minuter. När den blev TV-serie var premiäravsnittet 97 minuter, och serien fortsatte då i mängder av avsnitt, som inte berättade mer än originalfilmen.

Homeland fick en säsong av mig. Sen var det finito med den. Och nu går den för sjuttitrettonde säsongen. I filmvärlden finns också exempel. Hajen 7 var inte bättre än sexan, femman, fyran, trean, eller ens tvåan. Precis som Ingemar Nordströms Saxparty 17 ..... om vi nu ska tala musik.

Det finns undantag. Men jag hävdar envist att en historia som inte klarar att berättas på tio timslånga avsnitt, har förmodligen inget att berätta. Egentligen.

Lägg av!
 
I tid.

Här är en länk till artikeln. (Kanske bara funkar för prenumeranter.)

*****